Mot Särna!
Om en timme drar jag och pappa upp till stugan i Särna för den årliga fiolkursen. Just nu känner jag mig måttligt peppad, men det blir nog kul när jag väl är där. Vi får väl se hur det går förresten.. Har spelat en gång sedan förra kursen för ett år sedan, haha! Men nu har jag anmält mig till en universitetskurs i ensembelspel i folkmusik, så den här terminen ska jag spela MINST en gång i veckan iaf! :)
Dagmar ska få äran att hälsa på hos sin moster. Där kommer hon få ha det lugnt och skönt hela helgen!
Tack Anna för att du alltid ställer upp och passa monstret!
Ha en trevlig helg!
Operation: Antiskall
Har nu (äntligen!) inlett arbetet med att få Dagmar att sluta skälla så vansinnigt mycket. Hon har verkligen oerhört lätt att ta till skall och det är riktigt, riktigt jobbigt ibland. Hon stressar upp oss båda och så blir det inget bra alls...
Nu har jag hur som helst tänkt satsa allt på två metoder: skvallerträning och förstärkning av tysthet. Skvallerträningen har jag tänkt mig på följande vis: Hon hör något, men istället för att skälla springer hon fram till mig och hoppar upp mot mitt ben för att få belöning. Vi började lite idag, med min syster som "the noise maker". Jag tvingade ut henne i trapphuset där hon fick springa, hoppa, sparka, sjunga, skrika osv. Första passet klickade jag bara för att hon inte skällde, men andra passet lade jag på benhoppet, som jag för övrigt lärde in separat igår. Så nu gäller det bara att baklängeskedja ihop detta. Vi får väl se hur det går... Efter mitt och Annas pass kände jag hopp, men nu vette fan... Det är så svårt när man inte har någon som kan göra ljud åt en. Men jag ska kämpa vidare i alla fall.
Väldigt märkligt!
Kom precis hem till en hysterisk hund, som verkar ha varit med om något traumatiskt. Jag hörde henne tokskälla redan när jag stod ute på gatan och hon fortsatte även efter att jag kommit in. Hon brukar alltid ligga lugnt och sova när jag kommer hem, så bara det här var konstigt. Försökte gå ut och gå med henne, så att hon skulle få ur sig lite energi och få något annat att tänka på men hon bara skällde konstant! Det gick inte att gå alls, jag fick bära henne och då skällde hon ändå. Väldigt märkligt. Så här har hon aldrig varit förut! Visst, hon skäller inne, men typ aldrig ute.
Nu ligger vi i sängen så att hon ska lugna ner sig, men hon fortsätter att boffa lite hela tiden. Undrar vad som hänt...
Korrigeringar
Inom klickerträningen korrigerar man aldrig sin hund. Många klickertränade hundar kan inte ens "nej". Men, tänker kanske du, hunden måste ju veta vad den inte får göra! Nej, det måste den inte. Den måste däremot veta vad den får göra och det är det som är utgångspunkten inom klickerträningen. Vi lär våra hundar vad de får göra, istället för vad de inte får göra. Så istället för att straffa hunden när den stjäl mat från bordet så lär vi den ett oförenligt beteende som den får göra. Mat på bordet kan tex bli en signal att hunden ska gå och lägga sig i sin korg (eller vad man nu vill att hunden ska göra istället). När den ligger där kan den omöjligt stjäla mat från bordet.
Men, tänker du kanske nu, hundar ska veta sin plats! De blir odrägliga om man inte straffar när de gör fel!
Återigen, FEL. Hundar gör ingenting som inte lönar sig. De lyder oss inte för att de älskar oss, utan för att det lönar sig. Om du tränar din hund med korrigeringar så lyder den dig för att den vet att den kommer straffas om den inte gör det. Alltså lönar det sig att lyda. Om du tränar med positiv förstärkning lyder den dig för att den vet att den kommer bli belönad för det. Alltså lönar det sig. Med andra ord finns det inget behov av att korrigera och straffa, eftersom man istället genom positiv förstärkning kan lära hunden vad den får göra och den kommer då välja det istället och blir därmed inte ett dugg odräglig.
Det finns massa bra anledningar till varför vi klickertränare inte straffar våra hundar. Jag kommer diskutera några av dem här:
1. Korrigeringsbaserade metoder gör hunden passiv. En hund som straffas för att den gör fel vågar inte ta initiativ till att testa nya saker. Visst, många hundägare föredrar faktiskt att ha en hund som inte rör en fena annat än på order från matte/husse, men hur kul är det egentligen att ha en sån hund? Jag vill ha en aktiv hund, som erbjuder massa beteenden eftersom det är så mycket lättare att lära den nya saker på det viset! Och om man tänker använda sin hund till tex jakt eller spår så kommer detta vara mycket negativt!
2. Korrigeringar kan leda till sjukdom. Använder man mycket aversiver (obehag) i sin träning kan hunden bli stressad, vilket i sin tur kan leda till att hunden blir allergisk tex. Jämför med att du har en fruktansvärd chef - sånt leder ofta till mer sjukfrånvaro!
3. Aversiver är inte kul! Och hur roligt tror du att hunden tycker det är att träna med dig om du bara straffar hela tiden? Det är dessutom väldigt tråkigt att som tränare bara leta fel jämt. Man blir både en gladare och bättre hundtränare om man istället letar rätt! Jämför med att tänka negativa tanker eller positiva tankar - vad gör dig gladast?
4. Aversiver påverkar hundens tillit till dig. Om jag skulle ge dig en käftsmäll (om än väldigt lätt!) varje gång jag tyckte du gjorde fel, skulle du lita på mig då? Troligtvis inte...
5. Det är svårt att vara exakt när man korrigerar. Hunden kommer pröva andra saker för att slippa obehaget och då måste du korrigera bort dem också, en i taget, tills hunden väljer rätt sak. Jämför med att istället vänta in rätt beteende och direkt tala om att "där gjorde du rätt!".
6. Straff- vs. belöningscentrat. I våra hjärnor, både våra och hundarnas, finns två olika centran för straff och belöning. När vi upplever något obehagligt (aversiver) stimuleras straffcentrat och vi känner oss sura, irriterade eller kanske rent av rädd. När belöningscentrat aktiveras blir vi glada och tillfredsställda. Tyvärr är det så att straffcentrat är dominant, vilket gör att metoder som går ut på att korrigera mycket blir ineffektiva, eftersom belöningarna inte får någon effekt. Hunden jobbar helt enkelt bara arslet av sig för att undvika straff, men klarar inte av att fokusera på belöningen när den gör rätt. Jämför med när du får 10 komplimanger, men en person säger något negativt. Vad minns du och fokuserar på? Det är samma för hundarna.
Dessutom är det så att ju mer straffcentrat stimuleras, desto "mer" känner man. Föreställ dig en dag då ALLT gått åt skogen. Du kom för sent till jobbet, kaffemaskinen var trasig, din chef skällde på dig, bilen fick punka på vägen hem och när du äntligen kommer hem har dina barn orsakat ett smärre katastrofområde i din nystädade lägenhet. Vad händer? Jo, du exploderar! Vad hade hänt om dagen hade varit perfekt, tror du? Förmodligen hade du suckat och snällt bett snorungarna städa upp efter sig. På samma sätt påverkas hundar. Många hundar har problem med hundmöten och dessa utvecklar ofta värre och värre beteenden. Varför? För att de blir bestraffade för sina ufall, vilket bara förstärker obehaget de upplever vid ett hundmöte! Till slut är hundmöten förknippade med så mycket negativa känslor att hunden exploderar när den möter en artsfrände. Och allt detta för att man korrigerat beteendet från början...
7. Hunden blir passiv - eller svarar upp. De flesta hundar "can only take so much", så att säga. En del hundar är "hårdare" än andra och tål mer innan de blir passiva, medans andra blir det direkt. Några hundar pekar finger åt hundföraren om den blir dåligt behandlat (min egen är en sådan) - varför ska jag jobba med dig när du behandlar mig så här, tycks de tänka. Ett fåtal hundar blir arga och aggressiva. Oavsett vilken initial reaktion du får är det troligt att det finns en gräns för hur mycket din hund accepterar och när den gränsen är nådd kommer den svara den med samma medicin. Den kommer bli aggressiv gentemot dig. När straffcentrat stimuleras blir man nämligen antingen 1. rädd eller 2. arg.
Det blev ett långt inlägg, men ett viktigt sådant anser jag själv. :) Ska avsluta med några ord från boken "Klickerträning för din hund":
"Vi är inte klickertränare för att vara snälla med hundarna, utan för att det är effektivt. Så om du efter att ha läst den här boken väljer att fortsätta använda aversiv kontroll som utgångspunkt i din träning har vi gjort en svag skrivarinsats."
Blandade känslor just nu...
Nyss hemkommer från ett träningspass med Emma och Kasper. Kasper har börjat göra små utfall mot andra hundar så nu tog vi tag i skvallerträningen på riktigt. Vi fick hjälp av en tjej och hennes rottis, som fick gå fram och tillbaka, om och om igen... :) Det gick superbra och jag tycker det var ett jätteroligt och givande pass! Har inga tvivel om att Kasper kommer lära sig detta.
Hur tänker man?
Det enda kruxet var att den andra tjejen tränade sin hund på ett sätt som fick det att knyta sig i magen på mig. Så fort hon pratade med sin hund röt hon i princip. SITT! LIGG! JAG SA LIIIGG! Dessutom korrigerade hon genom kraftiga koppelryck, så att hela hunden rycktes med. Ni skulle sett vovvens kroppspråk - jösses vad rädd och underlägsen! Men det värsta av allt var att människan berättar att hon har kommit på ett sätt att lösa koppelgåendet, som hon har problem med. "Men det är ju inte riktigt lagligt" sa hon. När jag frågar vad hon använder får jag svaret jag fasade för - stackel! STACKEL!!! Vem f*n är så dum att hon använder stackel på sin hund? Usch, jag önskar att jag kunde polisanmäla henne på direkten, men det kan jag ju inte eftersom det skulle gå ut över Emma.. Jag har fortfarande en klump i magen när jag tänker på detta... Stackars hund! "Jag har bara använt det en gång hittills, men det går så mycket bättre redan!" sa människan. Tror fan det. Om något satte ett stackel på mig skulle jag också lära mig gå fint i ett litet kick. Hemska hundtränare det finns...
Hur tänker man?Mer läsning från Aftonbladet:
Shejping
Igår lyckades jag shejpa in "snurra"! Har medvetet väntat med det eftersom jag har tyckt att det verkar så svårt. Momentet består ju av massa massa småbitar och jag har inte trott att vi skulle lyckas. Men så igår bestämde jag mig för att testa! Började med att klicka för att hon vred på huvudet åt vänster och ganska snabbt kunde jag öka kriterierna till att hon skulle flytta en tass också. Sen sade det bara tjoff! och så plötsligt snurrade hon! Jag blev alldeles paff över hur fort hon fattade galoppen. Jag tror att det som gjorde att det gick så bra var att jag var noga med belöningsplaceringen. Jag gav henne alltid godisen i den riktningen som hon skulle fortsätta i. Är det något jag har lärt mig är viktigt så är det just belöningsplaceringen - och igår fick jag ju bevis för att det är avgörande för effektiviteten i träningen!
Började lägga på kommando igår, men jösses vad hon har dålig signalkontroll nu för tiden... Sedan vi började med klickerträning har jag lagt all fokus på frivilliga beteenden och prioriterat bort signalkontrollen. Och det märks nu... Skärpning Sara!
Uppdatering
Insåg precis att jag inte skrivit alls sedan dagen innan nyårsafton. Fy skäms...
Nyår gick i alla fall helt klart över förväntan! Hon höll sig helt lugn ända fram till tolvslaget, trots att det smällde i princip hela dagen. Runt halv tolv-snåret gav jag henne min färskfodersaktiveringsleksak och som jag trodde - den blev grymt populär! Fast den var tydligen inte tillräckligt distraherande för att hon skulle glömma bort raketerna helt. :) Men kl 00.00 brakade liksom hela världen loss och då var det inte roligt längre, tyckte Dagmar. Hon sprang då in och gömde sig bakom soffan och låg där och tryckte i en halvtimme ungefär. Då hade det slutat smälla och hon kom fram igen och blev sig själv ganska omgående. Jag är väldigt nöjd trots att hon gömde sig ett tag, för hon var väldigt lugn trots att hon var rädd. Det var mer som att hon tyckte det var lite obehagligt och ansåg det säkrast att gömma sig litegrann. Hon hade inte alls någon panik vilket var oerhört skönt! Så nu känns det helt okej att låta någon annan passa henne nästa nyårsafton, om jag mot all förmodan skulle få för mig att fira som alla andra... :)
Hoppas ni hade en bra nyårsafton och att era hundar, om ni har några, klarade det fint!
God fortsättning!
P.s. Det är alldeles för kallt för Dagmar nu. Så fort vi går utanför dörren fryser hon om tassarna och börjar hoppa runt på tre (och ibland till och med två!) ben. Jag vågar inte gå ut med henne längre av rädsla för köldkramp. Tur att man har en pomme och inte en aktiverings- och motionsgalen border collie eller något! :)
